Läste precis ett inlägg på Twitter där en tjej skrev att hon älskar tjejer som vågar sticka ut och inte vara som alla andra...
Men snälla! Vem vill inte vara sig själv?
Jag är den jag vill vara! Jag har de kläder jag vill, jag vågar säga vad jag tycker och står vid vad jag säger!
Såklart det finns tillfällen där jag tänker på vad andra tycker och jag är inte ensam om att tänka så men den tanken ska man skaka av sig och leva livet!
Jag har ingen speciell klädstil. Jag köper och klä mig i de kläder jag känner för. Vissa dagar kan jag känna "Fan vad härligt med mjukisbyxor" och vissa kan jag känna att kort-korta shorts och urringat linne kan vara snyggt!
Det är mitt val och du har inget med det att göra! Tjejer som vågar sticka ut? Vad är så speciellt med dem? Bara för att vissa har en stil som majoriteten av ungdomar så är dem inte sig själva eller? Bara för att majoriteten klär sig i HM kläder och inte kawaii så betyder det att de som handlar på hm inte vågar vara sig själva? NEJ!
Jag vill att ni tänker lite på detta!

Min psykolog kallar det för längtan men usch... Det är jobbig att längta när man inte vet när det kommer... Att längta efter något som kan vara år borta är sjukt irriterande :/
Jag och min syster är just nu på väg till flygplatsen för att hämta hennes pojkvän... Jag längtar till då när jag ska hämta min pojkvän någonstans... Jag längtar till den dagen när jag är så kär så att jag saknar någon så mycket så det gör ont inom mig... Jag längtar efter någon som kallar mig vacker och älskling... Jag längre till den dagen när någon säger jag älskar dig... Jag längtar efter att känna känslan av att lita på någon till 100%.

Min psykolog sa att jag längtar efter ett förhållande som mina syskon och kompisar har... Jag är inte avundsjuk på dem utan jag längtar...

VARFÖR!?
Jag är helt galet blyg! Jag älskar uppmärksamhet det är inte det jag menar... Jag kan prata inför klassen utan att känna mig svimfärdig det jag menar är första intrycket...
Jag blir så sjukt blyg när jag träffar någon ny person... Specielt vid killar... Det spelar ingen roll om killen är attraktiv eller inte jag blir galet nervös och många kan uppfatta mig som otrevlig men jag är bara extremt blyg...
Jag är en sån person som man antingen kan sitta och prata med i flera timmar eller så är det awkward tystnad... Antingen eller! Det finns inget mellanting!

Hmm... Undrar om det finns fler som mig... Jag kan känns mig så ensam i sådannahär saker :/ Det känns som att jag är den enda som är såhär blyg men jag vet att det finns folk som har det värre...

Min storasyster är på besök i en vecka och hon ville att alla syskonen skulle träffas hemma hos pappa och bara sitta och snacka... Först var jag lite anti men sen bestämde jag mig för att följa med och det var faktiskt jättetrevligt :)
Min pappa har precis legat inne på sjukhus och han kom ut igår och jag överdriver inte när jag säger att han var likblek i ansiktet!
Men vi satt faktiskt helt öppet och pratade om hans alkolism och jag såg på honom att han mådde dåligt...

Hej hej! Jag vill ha lite tips på saker och ting och jag är rätt så säker på att DU kan hjälpa mig med något :)

1. Tips på en kärleksbok :) Karaktärerna ska helst vara i tonåren. det gör inget om den är överdrivet sockersöt :P

2. Tips på tecknad/animerad film :) Varken handling eller genre spelar ingen roll :)

3. Kärleks film. Något i stil med the notebook

Okej :) Det var det hela ;P

Tacksam för alla tips jag får :)

Hur skulle världen vara utan alla idioter? Vad är en idiot... Någon som är otrogen mot sin partner eller någon som har mördat någon... Det finns nog olika grader av idioti... Om jag hör ordet "mördare" så tänker jag någonstans "idiot". Men alla mördare är inte idioter... Det krävs bara ett ord för att ni ska förstå vad jag menar, "självförsvar".

Ordet idiot kan poppa upp i huvet några gånger om dan. Men jag har funderat lite och ibland kan idioter till och med göra vår värld bättre. Tror ni mig inte?

Hittler? Han gjorde många hemska och idiotiska saker... Men om han hade gjort det han gjorde så skulle det kommit någon annan som kanske var värre... Det är inte omöjligt...

Men jag tror på ett samhälle med lite idioti i det... Sen samtidigt så kan det ju vara så att det som uppfattas som idioti för dig kankse inte gör det för mig...

Hoppas ni förstår vad jag menar...

Okej... Jag börjar bli liiite irriterad på mig själv nu... Detta kommer låta galet men om ni tycker det så bara sluta läs okej...
När det gäller någon jag gillar så blir jag bokstavligt talat galen...

Min morbrors frus son... Vi är inte släkt! Vi är inte kusiner som min kompis trodde när jag sa det på det sättet!
Min morbrors fru var tillsammans med en annan kille innan min morbror och där fick hon en fantastisk son eller?

Iaf... Jag har aldrig tänkt på honom på det sättet först nu... Jag kan berätta hur mina känslor blev från början till slut...
När min morbror och hans mamma blev tillsammans så sågs vi ju vid alla familjesaker... Typ.
När min morbror och hans mamma gifte sig 2011 så var jag 14 och han 16. Det enda jag såg när jag tittade på honom var en nörd i glasögon eller ja, typ. Jag var 14 och mitt intresse för killar började att växa...
När han la till mig på Facebook så blev jag glad på något sätt och jag kunde inte förstå varför...
Samma dag som vi blev vänner på Facebook träffar jag min morbror och han säger något i stil med "Var det nya pojkvännen du la till på Facebook" och jag svarar att det var han som la till mig.
Då började jag öppna ögonen... Helt plötsligt gick han från nörd till lite gullig.
I våras så sa mamma till mig "*han* är väl söt, Kitty" Jag svarade med att skratta och säga "kanske det".
Det var inte förrän nu i somras jag insåg att fan jag tror jag är kär...
Han tog studenten iår... På hans student var han uppklädd och min svaghet är killar i skjorta och kavaj... Jag typ smälter DIREKT! Det var då han gick från gullig till snygg.
På hans student var han riktigt trevlig och rolig.
För ca 2 veckor sen så var vi bjudna på grillfest hem till min morbror och innan vi skulle åka insåg jag det... Det skulle bara vara en vanlig grillfest men jag tog detta på blodigt allvar... Jag skulle hinna duscha, fixa håret, ögonbrynen osv... När jag kollad mig i spegeln och funderare på vilket linne jag skulle ha så frågade jag mig själv "varför bryr jag mig?" Då insåg jag... Helvete säg inte att jag är kär... Jag brydde mig pga att han skulle vara där...
På grillfesten flörtade jag ovanligt mycket för att vara mig... Vi spelade kubb och jag sa att jag bara ville vara i samma lag som honom och det fick jag ;)
Jag funderade på att röra vid hans hand men jag fegade...
Här om dan så var jag hos mormor och passade min morbrors hund för dem skulle bort och när dem kom för att hämta den så skulle då *han* övningsköra hem... Han backar och när han då ska växla så släpper han kopplingen för fort så bilen stannade... Jag och mormor kollade på honom och började småskratta och han veva ner rutan och säger "Ni kan gå in, det finns inget att se" mormor skriker då "HAHA han blir nervös för att Kitty kollar på" -_-' MORMOR! Snacka om piiiinsamt...

Idag så var jag hos min morbror med mormor för mormor skulle lämna *hans* födelsedags present som är "bara" någon vecka sen... Men iaf hon skulle ge blommor och pengar och hon ger det till mig för hon ville att jag ska ge det men jag sa "det är inte från mig" och gav tillbaka det till mormor... Och då ger hon det till honom och säger "Kitty vågade inte ge dig blommorna haha" -_-' MORMOR!!!

Detta är iaf det som hänt... Jag tror jag är kär men jag vet inte... Alla andra killar jag trott jag varit kär i har jag nog bara känt en form av dragning kring den "sexuella" biten... Men kring honom känner jag som när man kände när man var 10-12 år och var "kär" och hade inga tankar på sex... Detta är sjukt...
Kände bara för att dela med mig av denna känslan med er... Men jaja ska sova nu ^.^

Ni får kalla mig desperat för jag är fan det!!! Jag känner mig så jäkla avundsjuk på alla förhållanden! Jag blir avundsjuk på 7-åringar som håller hand till och med!!!

Jag vill också känna kärlek :( Jag ser så mycket ner på mig själv... Just nu försöker jag njuta av sommarlovet för jag vill verkligen inte att skolan ska börja!

Jag har inte träfft någon av mina klasskamrater under sommaren och det känns så jäkla skönt på ett sett för jag gillar verkligen INTE min klass... Jag hatar inte den men fyfan vad jag ogillar den!

Jag var ju på siestafestivalen i helgen och fyfan vad jag ångrar mycket!

Första saken jag ångrar är att jag inte frågade om en killes nummer! :( Han var GALET snygg men jag ska ALLTID trycka ner mig själv och få mig att känna mig så svag så jag fegade ur!

Andra saken jag ångrar är att jag dansade och "kysste" en random "man" på halsen... Han var minst 26 kom jag och min (kompis fram till) han var antagligen påverkad av någon form av drog eller så var han helt galet full!

Mår bara illa av att tänka på den äckliga mannen!

17 år och så fucking ensam... är det bara för jag är "kräsen" när det gäller killar... jag har friendzonat 2 killar i mitt liv... Pga att det det enda dem kunnat snacka om är sex...

Jag är på väg att nog friendzonea en kille till... Har träffat honom en gång och han är varken ful eller snygg. Det är en av mina kompisars klasskompisar som följde med på bio en gång och min kompis sa då till mig att han var  intresserad av mig... Det som jag inte gillar är att han är en riktig nörd... dator och tv-spel är inte min grej... Fyfan vad jag känner mig hemsk som gör så mot killar.

Jag har blivit friendzonead så jäkla många gånger och det suger och man får så dåligt självförtroende när det händer och det känns precis som att jag ger andra dåligt självförtroende när jag gör så mot dem....

Livet suger ibland USCH!!!!