Jag lovar att jag ska börja blogg oftare.
Men jag ska blogga om saker JAG vill skriva om. Funderar på att börja skriva lite argumenterande debattartiklar och kanske lite kärlekshistorier...
Tänkte också använda denna bloggen till att filosofera lite på... Vi får se hur det blir :)

Många brukar kalla det för att man lever i sin lilla bubbla... Men för det första så lever jag inte utan jag stänger in mig. För det andra så är det så att när man ser en bubbla så är det något i ens hjärna som säger åt en att smälla den. Men om man skulle se en fjärilskokong så skulle man låtit den vara för att det är en levande varelse som snart kommer komma ut och leva sitt liv.

Det är därför jag säger att jag stänger in mig i min kokong för tillfället... Jag inser att jag mår dåligt eller att jag kan leva mitt liv bättre och därför stänger jag in mig och väntar på att den dagen då jag känner att jag är mogen för att ta nya tag i livet så kommer jag ut och testar mina nya vingar :)
Hoppas ni förstår vad jag menar... Så om det känns som att du lever i en bubbla så är mitt svar nej... Antagligen så lever du i en kokong :)

Men vem vet du kanske lever i en bubbla och behöver då bara lite hjälp av andra att spräcka den :)

Jag har 5 systrar och 1 bror. Han är min storebror... Han har alltid sagt att han finns och kommer alltid att finnas för mig. Jag skriver denna texten för att jag bråkade precis med honom i telefonen.

Han har varit min bästavän från när vi var små tills han flyttade hemifrån. Han flyttade hemifrån samtidigt som vi flyttade in hos min låtsaspappa.

Min bror flyttade in i en lägenhet med sin flickvän och någonstan mitt i allt detta så fick jag reda på att min bror och hans tjej inte gillade min låtsaspappa... Det kom som en chock för då gillade jag honom men min bror tjej fick mig att typ "hata" honom.

Det var mycket bråk och en gång rymde jag till och med hemifrån och bodde hos mormor och morfar i en vecka och sen hos min bror några dagar men mitt i allt detta så fick jag vinterkräksjukan och mamma kom och hämta mig hemma hos min bror.

Efter detta så insåg alla att vi måste lösa allt som hänt enda sen mamma träffade min låtsaspappa. Allt blev mycket bättre och min bror och jag började få den relationen vi hade innan men sen blev det ett bråk igen. Mellan då min låtsaspappa och min brors flickvän...

Nu började spåra ur ign och jag och min brors förhållande hamnar i kläm....

Jag är på dåligt humör hela tiden och allt är skit i mitt huvud...

Läste precis ett inlägg på Twitter där en tjej skrev att hon älskar tjejer som vågar sticka ut och inte vara som alla andra...
Men snälla! Vem vill inte vara sig själv?
Jag är den jag vill vara! Jag har de kläder jag vill, jag vågar säga vad jag tycker och står vid vad jag säger!
Såklart det finns tillfällen där jag tänker på vad andra tycker och jag är inte ensam om att tänka så men den tanken ska man skaka av sig och leva livet!
Jag har ingen speciell klädstil. Jag köper och klä mig i de kläder jag känner för. Vissa dagar kan jag känna "Fan vad härligt med mjukisbyxor" och vissa kan jag känna att kort-korta shorts och urringat linne kan vara snyggt!
Det är mitt val och du har inget med det att göra! Tjejer som vågar sticka ut? Vad är så speciellt med dem? Bara för att vissa har en stil som majoriteten av ungdomar så är dem inte sig själva eller? Bara för att majoriteten klär sig i HM kläder och inte kawaii så betyder det att de som handlar på hm inte vågar vara sig själva? NEJ!
Jag vill att ni tänker lite på detta!

Min psykolog kallar det för längtan men usch... Det är jobbig att längta när man inte vet när det kommer... Att längta efter något som kan vara år borta är sjukt irriterande :/
Jag och min syster är just nu på väg till flygplatsen för att hämta hennes pojkvän... Jag längtar till då när jag ska hämta min pojkvän någonstans... Jag längtar till den dagen när jag är så kär så att jag saknar någon så mycket så det gör ont inom mig... Jag längtar efter någon som kallar mig vacker och älskling... Jag längre till den dagen när någon säger jag älskar dig... Jag längtar efter att känna känslan av att lita på någon till 100%.

Min psykolog sa att jag längtar efter ett förhållande som mina syskon och kompisar har... Jag är inte avundsjuk på dem utan jag längtar...

VARFÖR!?
Jag är helt galet blyg! Jag älskar uppmärksamhet det är inte det jag menar... Jag kan prata inför klassen utan att känna mig svimfärdig det jag menar är första intrycket...
Jag blir så sjukt blyg när jag träffar någon ny person... Specielt vid killar... Det spelar ingen roll om killen är attraktiv eller inte jag blir galet nervös och många kan uppfatta mig som otrevlig men jag är bara extremt blyg...
Jag är en sån person som man antingen kan sitta och prata med i flera timmar eller så är det awkward tystnad... Antingen eller! Det finns inget mellanting!

Hmm... Undrar om det finns fler som mig... Jag kan känns mig så ensam i sådannahär saker :/ Det känns som att jag är den enda som är såhär blyg men jag vet att det finns folk som har det värre...

Min storasyster är på besök i en vecka och hon ville att alla syskonen skulle träffas hemma hos pappa och bara sitta och snacka... Först var jag lite anti men sen bestämde jag mig för att följa med och det var faktiskt jättetrevligt :)
Min pappa har precis legat inne på sjukhus och han kom ut igår och jag överdriver inte när jag säger att han var likblek i ansiktet!
Men vi satt faktiskt helt öppet och pratade om hans alkolism och jag såg på honom att han mådde dåligt...

Hej hej! Jag vill ha lite tips på saker och ting och jag är rätt så säker på att DU kan hjälpa mig med något :)

1. Tips på en kärleksbok :) Karaktärerna ska helst vara i tonåren. det gör inget om den är överdrivet sockersöt :P

2. Tips på tecknad/animerad film :) Varken handling eller genre spelar ingen roll :)

3. Kärleks film. Något i stil med the notebook

Okej :) Det var det hela ;P

Tacksam för alla tips jag får :)